Snårig byråkrati och Bert Karlsson

Man (jag) får en smärre huvudvärk av all byråkrati som finns här i världen. Jag tänker då främst på allt relaterat till att starta eget företag, vilket är något jag allvarligt överväger att göra. Men det är mycket att tänka på. Det vore definitivt en god idé med tanke på att jag då kan göra avdrag vid inköp av en ny, välbehövlig jobbdator. Lite mindre god idé är det med tanke på att jag måste lära mig bokföra. :p Dessutom är det annat som spelar in, som till exempel hur det går ihop med den sjukpenningsgrundande inkomsten och uttag av föräldrapenning. Jag ringde precis försäkringskassans kundtjänst, och om jag förstod dem rätt kan jag om jag vill få min SGI omräknad - fast jag i praktiken har samma inkomst som bara faktureras på ett annat sätt - enligt ett schablonbelopp så länge mitt företag anses vara i uppstartsfasen. Jag ska bespara er detaljerna, men i stora drag skulle det innebära en omräkning enligt vad en genomsnittlig översättare tjänar. Vilket verkar vara ganska mycket, om man får tro SCB. Det jobbigaste är att ännu en omräkning innebär ännu mer fördröjning innan jag får ut pengar. Suck.

En annan jobbig byråkratisk process är det här med att fixa dubbelt medborgarskap till Eliah. Vill vi att han ska bli amerikan måste vi dels avlägga personligt besök vid ambassaden i Stockholm, dels punga ut med en rätt saftig avgift för att rapportera hans födsel, ansöka om pass och ansöka om social security number. Urg. Vi har planer på att åka till USA i maj, och jag vet att OM han har ett amerikanskt pass så måste han visa det vid inresan. Vad jag däremot inte vet är vad som händer om han INTE har det. Det borde väl inte vara några problem att åka dit som en vanlig hederlig svensk bebis? Amerikanskt medborgarskap kan han ju få senare, för än är det knappast aktuellt att vara borta mer än 90 dagar ändå. Tyvärr vet jag inte vem jag ska vända mig till för att kolla så att mina antaganden är riktiga. Jag vill helst slippa få höra att så inte är fallet av en surmulen tulltjänsteman i immigrationsbåset på Newark.

Över till något helt annat och betydligt mer trivialt, som dock var mycket omvälvande för undertecknad! I hela mitt liv har jag levt under villfarelsen att vaggvisan "Oppa Olle" var ett mästerverk egenhändigt komponerat av min far. Han sjöng den för mig om och om igen under otaliga sömnlösa nätter, och vi sjunger den nu för Eliah. Döm om min förvåning när min ömma moder härom kvällen lät undslippa att "Oppa Olle" inte alls är An Anders Original, utan en gammal svensktoppsdänga signerad Bert Karlsson. Jag kunde knappt tro det först, men youtube bekräftade historien och levererade samtidigt nästa chock - texten är inte alls "Oppa Olle" utan "Hoppa Hulle". Be that as it may, i det här hushållet kommer vi att fortsätta sjunga "Oppa Olle(OlleOlle)". Och oavsett om Anders eller Bert står som upphovsman så är det något magiskt i det monotona, för den vaggvisan har kraften att lugna och söva bebisar nästan oavsett utgångstillståndet. Tummen upp för det!

På tal om det så ska jag gå och lägga mig nu. Ifall det blir morgon redan klockan fem eller så...

4 x kärlek i en (trasig) säng.

Sova, sova, sova, säng, säng, säng

Vår säng har krackelerat. :/ Stommen sprack på ena sidan redan när flyttlasset gick till Göteborg, men bortsett från att den sedan dess har knakat alldeles förfärligt har det inte varit så farligt. Tills igår, då Cameron tydligen låg fel på något vis och den gav upp helt och hållet. Vår tillfälliga lösning blev att ta ut ribborna så att bäddmadrassen nu ligger direkt på golvet. Tanken är att försöka leva med det så länge vi bor kvar här nere och köpa ny, större säng när vi flyttar norrut. Så slipper vi ta med nästa säng i nästa flyttlass - och riskera att spräcka även den.

Jag sov i alla fall hur gott som helst på bara madrassen. Tio hela timmar blev det, tack vare att Cameron tog det mesta av nattjobbet med lillfisen. Så skönt, efter två jobbiga nätter med sex respektive fyra uppackade sömntimmar! Man blir verkligen en helt annan människa när man får sova ut ordentligt.

I övrigt kan jag rapportera att det är snö och is här just nu, att jag har börjat om skolan (bara introduktion än så länge),  att mammagruppen har kört igång och verkar vara helt ok och att vi har haft en trevligt helg med spel både fredag och lördag i olika sällskap. Det känns jätteskönt att ha lite rutiner igen och än så länge är det inte stressigt. Jag är till och med försiktigt peppad på att komma igång med uppsatsen nu, men vis av erfarenhet vet jag att det kommer att vara lite upp och ner med den känslan. Oftast direkt relaterat till hur bra jag ligger till i förhållande till deadline. :D På torsdag ska vi träffa handledarna för första gången, så då får jag förhoppningsvis lite klarhet i om mitt tänkta ämne kan funka. Och just ja, en sak till! Jag har bokat den traditionella Malå-resan nu till påsk. Vi åker hem alla tre i en dryg vecka. :) Dessutom har jag ett flertal trevliga besök att se fram emot här i Götet, och troligen en resa till USA i maj, så det artar sig till en riktigt bra vår!

Urk i burk

I mitt huvud författade jag igår ett inlägg om hur jag inte hade så mycket att skriva om eftersom livet som föräldraledig mest handlar om samma rutiner dag ut och dag in. Men be careful what you wish for! Vår fredagkväll, som började mysigt framför Big Hero 6, avslutades med ett frenetiskt skrubbande av skafferiets alla vinklar och vrår. Vi hade fått MJÖLBAGGAR!

Efter att ha kastat bort allt som inte med hundra procent säkerhet var tätt förslutet, städat ur hela skåpet med mindre miljövänliga medel och diskat alla burkar etc. så har vi förhoppningsvis "tagit hand" om de små liven på tillfredsställande sätt. Men jag kan inte låta bli att rysa vid tanken på att vi möjligen har hunnit sätta i oss några av rackarna innan vi upptäckte deras intrång. Jag får försöka trösta mig med att 1) de är inte precis osynliga så vi borde ha sett dem under matlagning och 2) insekter är ju en bra källa till protein... som knappast kan frodas i magsyra... eller..? Huvvaligen.

Men om jag då ska försöka släppa tankarna på uschlen en stund och återgå till det ursprungligen tänkta ämnet så ser dagarna numera allt som oftast ut så att Cameron stannar uppe sent för att jag ska få sova ostört ett tag, vilket då innebär att jag och Eliah är på tu man hand på morgonkvisten. Han är inte riktigt stabil i sitt sovmönster - har jag tur sover han mycket och jag hinner jobba en stund (Harlequin, baby!)  och har jag ännu mer tur är han vaken och stålande glad och överöser mig med kramar och leenden. :D Oftast blir det något mellanting, och lille herrn sover såklart allra helst på mig så att jag inte kan göra så mycket vettigt alls. On a related note så är detta en mobilbloggning. ;) Lite senare vaknar fadern i huset, jag tar en promenad och så äter vi ett antal gånger under dagen, tills det är dags för sömn igen. Och så går det runt, runt. Men till veckan börjar terminen, då blir det iaf skola, med tillhörande social stimulans två gånger i veckan för min del. Tyvärr ingår också den obligatoriska stressen över D-uppsatsen som ska skrivas...

Läget just nu... 

Örebro

Efter mitt första besök någonsin i Örebro kan jag konstatera att det kanske inte är någon metropol... men dock en ganska mysig stad. Helgen bjöd tyvärr på först blötsnö och slask och sedan ishalka dagen därpå, men vår- och sommartid kan jag tänka mig att det är riktigt fint i centrum. Vi var nu som tur var inte i stan främst för att turista, utan mer för att umgås och återuppleva gamla Balkan-minnen. På lördagen gick vi ut och åt på en grekisk restaurang och drog oss sedan tillbaka till vårt rum på Hotell Hjalmar (gammaldags charm men lyhört och dragigt) för att vår vana trogen spela Uno tills ögonen stod i kors. Morgonen därpå inleddes med hotellfrukost, följt av en promenad genom Örebro City (hehe) och lunch på det innan vi alla vände hemåt igen. Trevligt var det!

Fast det var riktigt skönt att komma hem också. Saknade minsann mina pojkar en hel del. :)

Örebro by night.

Kyckling- och nötspett med grekisk sallad.

Eve och Marlene myser på Hotell Hjalmar.

En av många Uno-omgångar. Det är på blodigt allvar!

Hotellfrukost. Inte den bästa men helt ok.

Örebro slott.

Marlene kramas med Fredrik. Oklart riktigt vem Fredrik är.

Lunch innan hemresan: Emelie, moi och Eve.

Hemma igen hos gofisen.

Babysittern uppskattas mer och mer.

Detsamma gäller inte pappas skäggiga kramar. :D

Surprise

Lusten att skriva kom plötsligt över mig, hör och häpna. Vi får se om det blir något återkommande inslag i vardagen. ;) Att det har varit dött här så länge beror förstås till stor del på att en viss liten bebis bestämde sig för att titta ut onödigt tidigt. Men med tanke på mina få läsare (om några tappra ens fortfarande finns kvar efter den långa tystnaden?) så tror jag att de flesta som är in här redan vet detaljerna från annat håll. Med andra ord hoppar vi framåt i handlingen till nutid. :)

Igår var vi iväg till Östra sjukhuset och fick klartecken från läkaren att ta av frejkakudden. Så skönt! Vilken skillnad att byta blöjor med och utan frejka. Och vilken skillnad på Eliahs humör. ;) Han passade förresten på att kissa lite på farbror doktor som tack för ok-stämpeln. Han har en viss talang för det, min käre son. Visst att han har kissat på mig också ett par gånger, men just läkare verkar vara extra roliga att sikta in sig på. :D

Det här får bli lite kortfattat, för nu ska jag fixa frunch och sedan väcka maken (som tog nattmatningen, den fine karln). Sedan bär det av med tåget mot Örebro för tjejweekend och återträff med Balkan-gänget. Vi som reste till Balkan tillsammans alltså, inte ett gäng med serbiskor. ;) Det blir första natten borta från lilla pyret, men det ska nog gå bra. Pappa hans är ju en kompetent barnvakt (observera sarkasmen i ordvalet).

Lilla snarkfarbrorn sover som bäst när han får ligga och sparka på sin mamma.

Detsamma kan tyvärr inte sägas för mamman. ;)