Skrev följande inlägg när vi var på väg till Split för några dagar sedan... Och nu är vi på väg härifrån alldeles strax! Men mer om dagarna här kommer. Lugn, ba lugn!
På något vis orkade vi hålla oss vakna även under turistdagen i Sarajevo. Vår buss stannade på en udda station i utkanten av stan, så det tog oss ett bra tag att hitta tågstationen i centrum - och det krävdes många frågor till locals med bristande engelskkunskaper. Vi blev vilseledda ett par gånger, men tillslut kom vi rätt. Dock fortsatte språkförbistringen vid frukost, då "beef and cheese" blev något misstänkt likt falukorv, och en cappuccino visade sig vara varm choklad. ;)
Vårt vandrarhem var perfekt placerat i gamla stan, och vi spenderade förmiddagen med att strosa runt på gatorna bland restauranger och souvenirstånd. Vi såg också Latin Bridge, dvs. bron där skotten i Sarajevo avfyrades 1914. På eftermiddagen gjorde vi ett sista ryck och promenerade upp till Gula fortet, varifrån man hade en riktigt fin utsikt över stan. Sedan gick de andra ut och åt, men eftersom jag kände att min energi var helt slut stannade jag hemma, åt en yoghurt, duschade och skypade med Cameron. Så skönt! Och innan kl 20 sov jag sött.
Imorse stod väckaren på 05.55, och vår hispige men vänlige hostel-värd skjutsade oss in till stan där vi hoppade på tåget mot Mostar. Sträckan Sarajevo-Mostar är känd som en av Europas vackraste. Vacker var den, men tyvärr var det lite regnigt och dimmigt och helt omöjligt att få några vettiga bilder. Dessutom var det massvis med superlånga tunnlar! Tåget vi åkte var ett avdankat SJ-tåg skänkt av svenska staten, och tydligen funkade inte belysningen längre, för i varje tunnel blev det bäcksvart i kupén. :p
Mostar var litet och hade väl sin charm, men värst speciellt var det inte. Vi gick lite vilse, såg den gamla bombade bron, trängdes med en hel hord andra turister och åt resans sämsta måltid på en (för Bosnien) over-priced restaurang. Men vi fick i alla fall nöjet medan vi åt att se en Mostarbo hoppa från bron ner i den knallgröna floden, där vattnet konstant håller sig runt 12 grader...
Nu sitter jag på bussen mot Split och Kroatien, och bör väl vara framme om sisådär 30 minuter. Resan har bjudit på hisnande vackra vyer, med höga berg på ena sidan och den adriatiska kusten på den andra. Dessutom hamnade jag bredvid en trevlig australiensare som pratade på och underhöll mig under de första timmarna. Fast som den asociala svensk jag är flyttade jag till ett eget säte när möjligheten gavs. ;)
fredag 30 augusti 2013
måndag 26 augusti 2013
Sömnlös i Sarajevo
...Nåja, på väg mot Sarajevo i alla fall. Klockan är 03.33 och förklarligt nog snoozar de flesta i min närhet. Själv sov jag hyfsat fram till gränskontrollen för 1,5 h sedan, men nu åker vi på vindlande bergsvägar och varje gång jag nästan somnar störs jag av något i stil med en gardin som kittlar mig på armen, en Marlene som sätter sig på min fot eller ljudet av mina egna tänder som skallrar när jag lutar huvudet mot rutan... För att inte tala om att min kropp i allmänhet börjar vara rätt stel vid det här laget.
Efter att ha vilat upp oss med några dagars strandliv i Budva har vi nu haft en mer intensiv resperiod igen. Vår bussresa till Podgorica ackompanjerades av ett massivt åskväder, vilket var ganska trevligt eftersom det reglerade temperaturen i bussen. Fast lite läskigt också att vara uppe i bergen när blixten och åskan kommer precis på samma gång! Som tur var slutade det storma lagom till att vi kom fram, och vi fick några behagliga kvällstimmar till att utforska Montenegros huvudstad. Det fanns inte jättemycket att se, men själva stadskärnan var väldigt grön och mysig och vi hittade en trevlig restaurang där vi åt middag.
På kvällen tog vi tåget mot Serbien och blev glatt överraskade när våra biljetter visade sig vara för liggvagnar. Med tanke på språkförbistringen som rådde mellan oss och kvinnan i biljettkassan var vi i stort sett tacksamma att ens ha fått biljetter till rätt destination... Dock var tåget ganska fullt redan när vi bokade, så vi blev uppdelade två och två i olika vagnar. Vi sov ganska bra, även fast det var varmare än önskvärt i kupén. Kl. 6 förväntade vi oss att vara framme, och steg upp en första gång. Dock verkade ingen annan röra en fena, och min (visserligen illa fungerande) gps visade att vi bara knappt passerat gränsen till Serbien (fast passkontrollerna skedde 01.30 resp. 03.00). Jag och Emelie bestämde oss för att vara lite äventyrliga och tillät oss somna om igen mellan sju och åtta. Eve och Marlene satt däremot vakna och trodde vi var framme varje gång vi stannade till. De var lagom nöjda när vi tillslut rullade in på perrongen strax efter 11... :D
Dagen spenderades så med att turista i Belgrad. Solen strålade och det var ca 35 grader i skuggan, så det var allt annat än behagligt att klättra upp i parken och borgen Kalemegdan. Däremot var det verkligen en fin utsikt över stan därifrån! Efter den persen slog vi oss ner på ett fantastiskt café vid namn Coffee Dream där de hade gigantiska glassrätter. Själv tog jag en halvliters "freezer latte", och den var ljuvlig. Efter det gick det betydligt lättare att fortsätta runt stan och spana in shoppinggatan och bohemiska kvarteret. Det senare var ett jättemysigt ställe med massvis med restauranger med inhemska specialiteter. Vi testade två olika sorters grytor, en med nöt- och en med fläskkött. Tidigare under dagen provade vi även Cevapcici, som såg ut lite som korvar och som i smaken inte var helt olika avlånga köttbullar. Allt var gott.
Lagom till att vi ätit färdigt öppnade dig skyarna och det blev återigen världens åskväder. Vi unnade oss alltså en taxi till busstationen och fördrev våra sista timmar i staden på ett närliggande café med wifi... Och gratis gästtoa. När jag ändå är inne på temat så är några saker jag inte kommer sakna när den här resan är över:
1) Att (försöka) sova på obekväma nattbussar
2) Att nämnda nattbussar sällan och aldrig är utrustade med fungerande toaletter
3) Att toaletter på buss- och tågstationer kostar pengar och uteslutande är av stå-varianten med bara ett hål i golvet (och därmed luktar äckelpäckel och ofta ser riktigt läskiga ut också... För att inte tala om balansproblemen!)
4) Att behöva köpa fika/mat på diverse ställen under dagen bara för att få en chans att borsta tänderna, tvätta av sig och uträtta sina behov på ett ställe som inte stinker urin, och där man förhoppningsvis även har tillgång till sittoa...
That said så har vi i övrigt väldigt roligt på vår resa. ;) nu ska vi vara framme om ca en timme så jag ska blunda lite och se om jag inte kan sova lite till. Vi har visserligen en natts boende i Sarajevo, men jag vill ju helst hinna se lite av staden också och inte bara sova bort tiden. :p
Efter att ha vilat upp oss med några dagars strandliv i Budva har vi nu haft en mer intensiv resperiod igen. Vår bussresa till Podgorica ackompanjerades av ett massivt åskväder, vilket var ganska trevligt eftersom det reglerade temperaturen i bussen. Fast lite läskigt också att vara uppe i bergen när blixten och åskan kommer precis på samma gång! Som tur var slutade det storma lagom till att vi kom fram, och vi fick några behagliga kvällstimmar till att utforska Montenegros huvudstad. Det fanns inte jättemycket att se, men själva stadskärnan var väldigt grön och mysig och vi hittade en trevlig restaurang där vi åt middag.
På kvällen tog vi tåget mot Serbien och blev glatt överraskade när våra biljetter visade sig vara för liggvagnar. Med tanke på språkförbistringen som rådde mellan oss och kvinnan i biljettkassan var vi i stort sett tacksamma att ens ha fått biljetter till rätt destination... Dock var tåget ganska fullt redan när vi bokade, så vi blev uppdelade två och två i olika vagnar. Vi sov ganska bra, även fast det var varmare än önskvärt i kupén. Kl. 6 förväntade vi oss att vara framme, och steg upp en första gång. Dock verkade ingen annan röra en fena, och min (visserligen illa fungerande) gps visade att vi bara knappt passerat gränsen till Serbien (fast passkontrollerna skedde 01.30 resp. 03.00). Jag och Emelie bestämde oss för att vara lite äventyrliga och tillät oss somna om igen mellan sju och åtta. Eve och Marlene satt däremot vakna och trodde vi var framme varje gång vi stannade till. De var lagom nöjda när vi tillslut rullade in på perrongen strax efter 11... :D
Dagen spenderades så med att turista i Belgrad. Solen strålade och det var ca 35 grader i skuggan, så det var allt annat än behagligt att klättra upp i parken och borgen Kalemegdan. Däremot var det verkligen en fin utsikt över stan därifrån! Efter den persen slog vi oss ner på ett fantastiskt café vid namn Coffee Dream där de hade gigantiska glassrätter. Själv tog jag en halvliters "freezer latte", och den var ljuvlig. Efter det gick det betydligt lättare att fortsätta runt stan och spana in shoppinggatan och bohemiska kvarteret. Det senare var ett jättemysigt ställe med massvis med restauranger med inhemska specialiteter. Vi testade två olika sorters grytor, en med nöt- och en med fläskkött. Tidigare under dagen provade vi även Cevapcici, som såg ut lite som korvar och som i smaken inte var helt olika avlånga köttbullar. Allt var gott.
Lagom till att vi ätit färdigt öppnade dig skyarna och det blev återigen världens åskväder. Vi unnade oss alltså en taxi till busstationen och fördrev våra sista timmar i staden på ett närliggande café med wifi... Och gratis gästtoa. När jag ändå är inne på temat så är några saker jag inte kommer sakna när den här resan är över:
1) Att (försöka) sova på obekväma nattbussar
2) Att nämnda nattbussar sällan och aldrig är utrustade med fungerande toaletter
3) Att toaletter på buss- och tågstationer kostar pengar och uteslutande är av stå-varianten med bara ett hål i golvet (och därmed luktar äckelpäckel och ofta ser riktigt läskiga ut också... För att inte tala om balansproblemen!)
4) Att behöva köpa fika/mat på diverse ställen under dagen bara för att få en chans att borsta tänderna, tvätta av sig och uträtta sina behov på ett ställe som inte stinker urin, och där man förhoppningsvis även har tillgång till sittoa...
That said så har vi i övrigt väldigt roligt på vår resa. ;) nu ska vi vara framme om ca en timme så jag ska blunda lite och se om jag inte kan sova lite till. Vi har visserligen en natts boende i Sarajevo, men jag vill ju helst hinna se lite av staden också och inte bara sova bort tiden. :p
lördag 24 augusti 2013
Montenegro
Självklart var situationen på förra nattbussen för bra för att vara sann. För det första hade killen som insisterar på att det var en direktbuss helt fel, vi stannade flera gånger och plockade upp folk tills det var helt fullt. För det andra så hjälpte det föga att bussen hade toa när den visade sig vara out-of-service... Men det löste bussgubbarna faktiskt snyggt, för de gjorde ett omproviserat stopp vid en bensinmack mitt ute ödemarken, och lät en hel busslast vänta på tre nödiga svenskor. Fördelen med att ha ett flexibelt körschema. ;) gränsövergången gick iaf hyfsat smidigt, och vi kom fram till Podgorica kl 3 på natten som utlovat. Busstationen där var dock riktigt otrevlig, och ännu mer så upplevde vi den eftersom ingen av oss lyckats sova speciellt mycket. Det var litet, rökigt, toaletterna var låsta och kvinnan i biljettkassan pratade ingen engelska och gjorde heller inga försök att förstå. Dessutom fanns det spärrar för dörren ut mot bussperrongen och vi kunde inte för våra liv fatta hur vi skulle bete oss för att få komma ut dit igen... Tillslut gav vi upp och satte oss helt enkelt ner för att vänta. Vi visste inte riktigt hur länge eller på vad. Bättre tider, kanske. Som tur var inträffade dessa ganska fort, då det visade sig gå en buss till Budva redan vid fyra.
Framme i Budva var vi vid 05.20 och var inte direkt piggare då. Vi tänkte därför unna oss taxi till vandrarhemmet, men gubben måste ha tyckt att vi såg både rika, dumma och desperata ut för han fläskade i ordentligt vid prisangivelsen. Då blev jag envis och bestämde att då fick det vara. Vi promenerade istället, och med lite hjälp av välvilliga, nattugglande montenegriner hittade vi rätt direkt och blev ännu surare på taxichaufförens ockerpriser när vi insåg att vårt boende låg mindre än 500 m från busstationen... Tyvärr var den enda som var vaken på vandrarhemmet en halvfull, gräsrökande gubbe som föreslog att vi kunde lämna väskorna hos honom och lägga oss och vila på sofforna ute på altanen. Då vi inte blev helt övertygade om det fenomenala med den idén valde vi att söka upp ett café istället... Händelsevis blev det ett hotellcafé, och vi spekulerade faktiskt ett tag i om vi borde byta boende också.
Efter 2 timmar, två olika caféer och två koppar kaffe hade vi ork att återvända till vandrarhemmet igen. Och se där, stället var helt förändrat! Borta var alla spår av fest kvällen innan, och istället för gubben möttes vi av en trevlig ung kille som sa att vi visserligen inte kunde checka in förrän kl 14, men att vi gärna fick utnyttja lokalerna i övrigt och att vi kunde få lämna våra väskor om vi ville gå någon annanstans. Det blev lite vila på sofforna, följt av lunchätande och en lugn dag på stranden. På något vis lyckades vi hålla oss vakna till 21 (utom Eve som la sig redan 18, hehe) men sen sov vi som stockar i 11 timmar.
Igår kände vi oss iaf mer utvilade, och orkade med att gå till Mogren Beach lite längre från vårt boende. Det var en finare strand, men den var precis lika fullpackad. Det var så pass att vi hade problem att hitta någonstans att lägga oss, och sedan hade vi verkligen inte mer än 20 cm bufferzon till närmaste solare. Dessutom märks det tydligt att turismen är mer utbredd här än vid kusten i Albanien. Maten är dyrare, vattnet kostar fyra gånger så mycket, och för två solstolar med parasoll ville de ha €15! Hur som helst hade vi några sköna timmar på stranden, och gick sedan och utforskade den vackra gamla stan. På kvällen blev det Uno och ett glas vin, men sedan gjorde vi hotellägaren besviken genom att tacka nej till hans erbjudande om sprit... Till förmån för sängen. :p
Och där är vi nu. Jag har sovit som en kratta och är ensam vaken, men nu ska jag skaka liv i de andra. Vi ska checka ut idag, men tänker ta stranden igen en sväng nu på förmiddagen. Sedan blir det turistande i Podgorica, och ikväll nattåg (ny upplevelse!) därifrån till Belgrad. Vi åker därifrån samma kväll med nattbuss till Sarajevo, och först där har vi boende (och internet) igen.
Framme i Budva var vi vid 05.20 och var inte direkt piggare då. Vi tänkte därför unna oss taxi till vandrarhemmet, men gubben måste ha tyckt att vi såg både rika, dumma och desperata ut för han fläskade i ordentligt vid prisangivelsen. Då blev jag envis och bestämde att då fick det vara. Vi promenerade istället, och med lite hjälp av välvilliga, nattugglande montenegriner hittade vi rätt direkt och blev ännu surare på taxichaufförens ockerpriser när vi insåg att vårt boende låg mindre än 500 m från busstationen... Tyvärr var den enda som var vaken på vandrarhemmet en halvfull, gräsrökande gubbe som föreslog att vi kunde lämna väskorna hos honom och lägga oss och vila på sofforna ute på altanen. Då vi inte blev helt övertygade om det fenomenala med den idén valde vi att söka upp ett café istället... Händelsevis blev det ett hotellcafé, och vi spekulerade faktiskt ett tag i om vi borde byta boende också.
Efter 2 timmar, två olika caféer och två koppar kaffe hade vi ork att återvända till vandrarhemmet igen. Och se där, stället var helt förändrat! Borta var alla spår av fest kvällen innan, och istället för gubben möttes vi av en trevlig ung kille som sa att vi visserligen inte kunde checka in förrän kl 14, men att vi gärna fick utnyttja lokalerna i övrigt och att vi kunde få lämna våra väskor om vi ville gå någon annanstans. Det blev lite vila på sofforna, följt av lunchätande och en lugn dag på stranden. På något vis lyckades vi hålla oss vakna till 21 (utom Eve som la sig redan 18, hehe) men sen sov vi som stockar i 11 timmar.
Igår kände vi oss iaf mer utvilade, och orkade med att gå till Mogren Beach lite längre från vårt boende. Det var en finare strand, men den var precis lika fullpackad. Det var så pass att vi hade problem att hitta någonstans att lägga oss, och sedan hade vi verkligen inte mer än 20 cm bufferzon till närmaste solare. Dessutom märks det tydligt att turismen är mer utbredd här än vid kusten i Albanien. Maten är dyrare, vattnet kostar fyra gånger så mycket, och för två solstolar med parasoll ville de ha €15! Hur som helst hade vi några sköna timmar på stranden, och gick sedan och utforskade den vackra gamla stan. På kvällen blev det Uno och ett glas vin, men sedan gjorde vi hotellägaren besviken genom att tacka nej till hans erbjudande om sprit... Till förmån för sängen. :p
Och där är vi nu. Jag har sovit som en kratta och är ensam vaken, men nu ska jag skaka liv i de andra. Vi ska checka ut idag, men tänker ta stranden igen en sväng nu på förmiddagen. Sedan blir det turistande i Podgorica, och ikväll nattåg (ny upplevelse!) därifrån till Belgrad. Vi åker därifrån samma kväll med nattbuss till Sarajevo, och först där har vi boende (och internet) igen.
torsdag 22 augusti 2013
Makedonien, Kosovo, mer nattbuss
Återigen bloggat i efterskott, men ska försöka komma ikapp imorgon eller så... (Följande text skrevs igår.)
För att ta upp tråden där jag slutade: Albanerna fortsatte med sitt omständliga sätt. Gränsövergången till Makedonien tog nästan en och en halv timme. Pass samlades in och kontrollerades. Rökpaus. Pass delades ut igen. Rökpaus. Pass kontrollerades en gång till. Rökpaus. Sedan rullade vi äntligen in i Makedonien, och jag kunde äntligen slappna av lite och somna. Det gick över förväntan att sova på bussen. Tyvärr sov jag lite för bra, för när jag vaknade och bussen stannade till så visade gps:en att vi redan hade passerat Skopje... Hur nu det går till med en buss som går från huvudstad till huvudstan, men det är verkligen Albanien i ett nötskal. De andra hade också sovit, och blev lagom muntra när jag informerade dem om att vi befann oss i Kumanovo.
Vi frågade busschauffören vad vi skulle göra, och han ryckte på axlarna för att visa att det inte var hans problem och föreslog taxi. Kruxet var att vi endast hade euro, som är en olaglig valuta i Makedonien. En taxichaufför kom i alla fall fram till oss och erbjöd sina tjänster, och sa att euro funkade alldeles utmärkt. Sen föreslog han något om ett "brothel"... Trodde jag. Men egentligen försökte han säga att han skulle ringa efter sin bror. Brorsan visade sig vara en social man vid namn Elvis, som hade bott i Helsingborg under krigstiden på 90-talet och gladeligen informerade oss om Balkans historia under den halvtimmeslånga bilfärden. Egentligen var det tur att vi åkte för långt, för vi fick se soluppgång över den makedonska landsbygden, kor på gårdsplaner och kulhål i husväggar.
Förmiddagen i Skopje bestod av promenader i staden. Det kändes mer organiserat än Tirana - det fanns vägskyltar och busshållplatser. Annars präglades stan främst av den otroliga mängden statyer. Vi strosade runt och såg de få sevärdheterna och hittade även ett mysigt affärsområde i stan. Vid lunchtid var vi dock helt knäckta av värme och för lite sömn och återvände till busstationen för att fortsätta vår färd mot Kosovo. Tyvärr skedde detta i en minibuss modell äldre, där sätena inte gick att luta tillbaka, varenda plats var upptagen och ACn bestod av en öppen dörr...
Efter två timmar in hell visade sig Pristina iaf vara en ganska charmig stad, som inte alls stämmer överens med mina förväntningar. Gränspassagen gick 1000 gånger smidigare än Albanien/Makedonien, vi var igenom på en kvart. när vi närmade oss stan kantades motorvägen av idel stora affärer, fabriker och köpcenter och jag fick riktiga USA-vibbar. Vårt vandrarhem låg i en ganska fin förort som verkar bebos företrädesvis av utländska diplomater. Föreståndaren var en lite excentrisk gammal man som kallades Professorn, som berättade hela landets historia för oss (med stöd av en karta och frikostigt användande av en överstrykningspenna) vid incheckningen. överhuvudtaget gav Pristina ett internationellt intryck. Under de 2,5 dagar vi spenderade i Kosovo träffade vi, vid separata tillfällen, fem olika personer som tilltalade oss på svenska/norska. En var svenska men jobbade här, de övriga var mestadels krigsflyktingar som återvänt till Kosovo sedan freden. Häftigt och oväntat att tilltalas på sitt eget språk! Engelska var också vida utbrett, och folk var precis som i tidigare länder extremt hjälpsamma och tillmötesgående.
Första dagen var vi fortfarande sega efter nattresandet, så vi nöjde oss med en busstur runt stan som slutade vid Gërmia Park. Där badade vi i en jättelik pool - tänk liten sjö - tills det började mullra i åska över bergen. Dag två, dvs. samma dag som jag skriver detta, besökte vi parken igen på eftermiddagen, men passade på att turista i stan på morgonen innan det blev för varmt. Det fanns inte så värst många fantastiska sevärdheter, men vi strosade runt och såg bland annat monumentet Newborn som restes vid Kosovos självständighetsförklaring. I natt är det återigen dags för bussåkande, denna gång med destination Montenegro. Det känns betydligt bättre än förra nattbussen, då det här är en direktlinje med så pass få passagerare att vi fått två säten var att husera på. ...Och det finns en toa! So far so good. Däremot känns ankomsttiden 03.00 till Podgorica inte helt klockren, men vi behöver bara vänta ett par timmar där på en kort anslutningsbuss till Budva, och sen får vi vila ut på stranden i tre dagar. :)
För att ta upp tråden där jag slutade: Albanerna fortsatte med sitt omständliga sätt. Gränsövergången till Makedonien tog nästan en och en halv timme. Pass samlades in och kontrollerades. Rökpaus. Pass delades ut igen. Rökpaus. Pass kontrollerades en gång till. Rökpaus. Sedan rullade vi äntligen in i Makedonien, och jag kunde äntligen slappna av lite och somna. Det gick över förväntan att sova på bussen. Tyvärr sov jag lite för bra, för när jag vaknade och bussen stannade till så visade gps:en att vi redan hade passerat Skopje... Hur nu det går till med en buss som går från huvudstad till huvudstan, men det är verkligen Albanien i ett nötskal. De andra hade också sovit, och blev lagom muntra när jag informerade dem om att vi befann oss i Kumanovo.
Vi frågade busschauffören vad vi skulle göra, och han ryckte på axlarna för att visa att det inte var hans problem och föreslog taxi. Kruxet var att vi endast hade euro, som är en olaglig valuta i Makedonien. En taxichaufför kom i alla fall fram till oss och erbjöd sina tjänster, och sa att euro funkade alldeles utmärkt. Sen föreslog han något om ett "brothel"... Trodde jag. Men egentligen försökte han säga att han skulle ringa efter sin bror. Brorsan visade sig vara en social man vid namn Elvis, som hade bott i Helsingborg under krigstiden på 90-talet och gladeligen informerade oss om Balkans historia under den halvtimmeslånga bilfärden. Egentligen var det tur att vi åkte för långt, för vi fick se soluppgång över den makedonska landsbygden, kor på gårdsplaner och kulhål i husväggar.
Förmiddagen i Skopje bestod av promenader i staden. Det kändes mer organiserat än Tirana - det fanns vägskyltar och busshållplatser. Annars präglades stan främst av den otroliga mängden statyer. Vi strosade runt och såg de få sevärdheterna och hittade även ett mysigt affärsområde i stan. Vid lunchtid var vi dock helt knäckta av värme och för lite sömn och återvände till busstationen för att fortsätta vår färd mot Kosovo. Tyvärr skedde detta i en minibuss modell äldre, där sätena inte gick att luta tillbaka, varenda plats var upptagen och ACn bestod av en öppen dörr...
Efter två timmar in hell visade sig Pristina iaf vara en ganska charmig stad, som inte alls stämmer överens med mina förväntningar. Gränspassagen gick 1000 gånger smidigare än Albanien/Makedonien, vi var igenom på en kvart. när vi närmade oss stan kantades motorvägen av idel stora affärer, fabriker och köpcenter och jag fick riktiga USA-vibbar. Vårt vandrarhem låg i en ganska fin förort som verkar bebos företrädesvis av utländska diplomater. Föreståndaren var en lite excentrisk gammal man som kallades Professorn, som berättade hela landets historia för oss (med stöd av en karta och frikostigt användande av en överstrykningspenna) vid incheckningen. överhuvudtaget gav Pristina ett internationellt intryck. Under de 2,5 dagar vi spenderade i Kosovo träffade vi, vid separata tillfällen, fem olika personer som tilltalade oss på svenska/norska. En var svenska men jobbade här, de övriga var mestadels krigsflyktingar som återvänt till Kosovo sedan freden. Häftigt och oväntat att tilltalas på sitt eget språk! Engelska var också vida utbrett, och folk var precis som i tidigare länder extremt hjälpsamma och tillmötesgående.
Första dagen var vi fortfarande sega efter nattresandet, så vi nöjde oss med en busstur runt stan som slutade vid Gërmia Park. Där badade vi i en jättelik pool - tänk liten sjö - tills det började mullra i åska över bergen. Dag två, dvs. samma dag som jag skriver detta, besökte vi parken igen på eftermiddagen, men passade på att turista i stan på morgonen innan det blev för varmt. Det fanns inte så värst många fantastiska sevärdheter, men vi strosade runt och såg bland annat monumentet Newborn som restes vid Kosovos självständighetsförklaring. I natt är det återigen dags för bussåkande, denna gång med destination Montenegro. Det känns betydligt bättre än förra nattbussen, då det här är en direktlinje med så pass få passagerare att vi fått två säten var att husera på. ...Och det finns en toa! So far so good. Däremot känns ankomsttiden 03.00 till Podgorica inte helt klockren, men vi behöver bara vänta ett par timmar där på en kort anslutningsbuss till Budva, och sen får vi vila ut på stranden i tre dagar. :)
måndag 19 augusti 2013
Tirana och nattbuss
Nedan följande bligginlägg skrev jag igår natt. Mer har såklart hänt sedan dess, men är för trött nu för att orka skriva något. Ni får leva med att ligga lite efter, helt enkelt. ;)
Sitter i skrivande stund på en stillastående nattbuss i en bergsby i Albanien, nära makedonska gränsen. Vi är på väg mot Skopje där vi stannar till en snabbis innan vi drar vidare till Kosovo. Just nu har vi stannat för kisspaus (det finns ingen toa på bussen!) och alla albaner står ute och röker och pratar. Inne på bussen sitter fyra griniga svenskar och tycker vi kan komma iväg already... Albaner har visat sig vara lika vänliga, hjälpsamma och tillmötesgående som de är INTE organiserade, effektiva eller kapabla att göra något alls utan att föra en himla massa oväsen.
Jag och Eve tog lokalbussen från vårt ljuvliga hotell i Durrës i lördags. Det finns inga hållplatser, utan man väntar på vägen tills bussen kommer och då vinkar man som en galning. Bussens dörrar öppnas då, men man kliver på i farten. När man vill av hojtar man till. Vi vandrade genom Durrës i extrem hetta och med all vår packning och tittade på en föga imponerande amfiteater innan vi fortsatte mot Tirana. Där mötte vi upp Emelie och Marlene. I Tirana knatade vi mest runt och svettades och letade bussbiljetter till Skopje. I Tirana finns nämligen ingen busstation, utan bussarna tar upp och släpper av folk lite här och där. Som ni kanske förstår var det ett aber att få fram info om hur vi egentligen skulle ta oss vidare, men vi frågade envetet runt och tillslut gick det ju vägen. Vi hann se en och annan sevärdhet också, men i ärlighetens namn har Tirana inte så mycket att erbjuda i den vägen. Däremot åt vi en del traditionell albansk mat som var riktigt god.
Nu sitter vi som sagt på nattbussen. Vårt toabesök nyss kan också klassas som en kulturupplevelse, då toaletterna var av typen där man står och hukar över ett hål i marken och toapapperet är ersatt av en vattenslang... Vi var dock mest lättade över att faktiskt få en toapaus under denna 8,5 h långa resa. Kan låta självklart för en svensk, men med tanke på att vi började vår resa med en 20 mil lång omväg åt helt fel håll så var vi inte helt övertygade... ;) Nu bör vi strax vara framme vid gränsen till Makedonien, och då ska jag tillåta mig att sova några timmar om det går. Och om albanerna kommer tillbaka på bussen någon gång.
Sitter i skrivande stund på en stillastående nattbuss i en bergsby i Albanien, nära makedonska gränsen. Vi är på väg mot Skopje där vi stannar till en snabbis innan vi drar vidare till Kosovo. Just nu har vi stannat för kisspaus (det finns ingen toa på bussen!) och alla albaner står ute och röker och pratar. Inne på bussen sitter fyra griniga svenskar och tycker vi kan komma iväg already... Albaner har visat sig vara lika vänliga, hjälpsamma och tillmötesgående som de är INTE organiserade, effektiva eller kapabla att göra något alls utan att föra en himla massa oväsen.
Jag och Eve tog lokalbussen från vårt ljuvliga hotell i Durrës i lördags. Det finns inga hållplatser, utan man väntar på vägen tills bussen kommer och då vinkar man som en galning. Bussens dörrar öppnas då, men man kliver på i farten. När man vill av hojtar man till. Vi vandrade genom Durrës i extrem hetta och med all vår packning och tittade på en föga imponerande amfiteater innan vi fortsatte mot Tirana. Där mötte vi upp Emelie och Marlene. I Tirana knatade vi mest runt och svettades och letade bussbiljetter till Skopje. I Tirana finns nämligen ingen busstation, utan bussarna tar upp och släpper av folk lite här och där. Som ni kanske förstår var det ett aber att få fram info om hur vi egentligen skulle ta oss vidare, men vi frågade envetet runt och tillslut gick det ju vägen. Vi hann se en och annan sevärdhet också, men i ärlighetens namn har Tirana inte så mycket att erbjuda i den vägen. Däremot åt vi en del traditionell albansk mat som var riktigt god.
Nu sitter vi som sagt på nattbussen. Vårt toabesök nyss kan också klassas som en kulturupplevelse, då toaletterna var av typen där man står och hukar över ett hål i marken och toapapperet är ersatt av en vattenslang... Vi var dock mest lättade över att faktiskt få en toapaus under denna 8,5 h långa resa. Kan låta självklart för en svensk, men med tanke på att vi började vår resa med en 20 mil lång omväg åt helt fel håll så var vi inte helt övertygade... ;) Nu bör vi strax vara framme vid gränsen till Makedonien, och då ska jag tillåta mig att sova några timmar om det går. Och om albanerna kommer tillbaka på bussen någon gång.
lördag 17 augusti 2013
Durrës
Skrev detta tidigare imorse:
Klockan är sju på morgonen och endast Linn är vaken. Eve snarkar fridfullt, och eftersom jag är en vän av det ädlare slaget försöker jag hålla mig till tystlåtna aktiviteter. Så som mobilbloggning! Vi befinner oss i Durrës, vid kusten i Albanien. Såhär i början av resan har vi splurge:at lite på boende, och vi har faktiskt både pool och hav att tillgå alldeles inpå knuten. Riktigt trevligt är det! Det är drygt 30 grader varmt här så vi har mest levt sol-och-badliv än så länge.
Intrycket från Albanien so far är att det är fattigt men fullt med trevliga människor. Dels de hjälpsamma som jobbar här på hotellet, och dels de fantastiska som Eve satt bredvid på flyget och som erbjöd oss skjuts från flygplatsen och ända fram till hotellet... Maten är också väldigt bra. Mycket kött och grönsaker, oftast dränkt i olivolja och serverat med getost. Perfekt för mig!
Marlene och Emelie anländer senare i eftermiddag, så vi ska checka ut om någon timme och bege oss till Tirana för att möta dem. Vet inte när jag kommer ha internet nästa gång, men nu vet ni att jag har överlevt än så länge iaf. ;) Nu har Eve slagit upp sina blå också, så nu ska vi gå ner och simma en sväng innan frukostbuffén.
Klockan är sju på morgonen och endast Linn är vaken. Eve snarkar fridfullt, och eftersom jag är en vän av det ädlare slaget försöker jag hålla mig till tystlåtna aktiviteter. Så som mobilbloggning! Vi befinner oss i Durrës, vid kusten i Albanien. Såhär i början av resan har vi splurge:at lite på boende, och vi har faktiskt både pool och hav att tillgå alldeles inpå knuten. Riktigt trevligt är det! Det är drygt 30 grader varmt här så vi har mest levt sol-och-badliv än så länge.
Intrycket från Albanien so far är att det är fattigt men fullt med trevliga människor. Dels de hjälpsamma som jobbar här på hotellet, och dels de fantastiska som Eve satt bredvid på flyget och som erbjöd oss skjuts från flygplatsen och ända fram till hotellet... Maten är också väldigt bra. Mycket kött och grönsaker, oftast dränkt i olivolja och serverat med getost. Perfekt för mig!
Marlene och Emelie anländer senare i eftermiddag, så vi ska checka ut om någon timme och bege oss till Tirana för att möta dem. Vet inte när jag kommer ha internet nästa gång, men nu vet ni att jag har överlevt än så länge iaf. ;) Nu har Eve slagit upp sina blå också, så nu ska vi gå ner och simma en sväng innan frukostbuffén.
torsdag 15 augusti 2013
On the go
Sitter vid gate 18E och väntar på att klockanslaget ogudaktigt tidigt ska infalla. Till skillnad från klockslagen extremt ogudaktigt tidigt, som ännu råder. Har varit vaken sedan 03.29 och har hunnit med taxi, flygbuss, incheckning och väntan. Vaknade av mig själv en minut före väckaren, för att jag drömde att jag och C hade åkt hem till Malå över jul och hade glömt lämna katterna på kattpensionatet. Inte hade vi kommit ihåg att ge någon nyckel till grannarna heller, eller ens fyllt på kattmatskålen innan vi åkte... Vaknade med panik och kände mig som en extremt dålig människa i ca en halv minut innan jag fattade att det var en dröm.
Tröttheten åsido så känns det kul och spännande att det äntligen är resdags! Jag har inte hunnit fundera så mycket på tågluffen i och med att det varit en sådan intensiv start på nya jobbet, men nu slår jag på vacation mode! (Det var förresten trevligt även igår, att träffa alla nya kollegor och så.) Om en liten stund bör mitt plan mot München börja boarda, och sedan bär det av vidare mot Tirana i Albanien. Om jag har möjlighet har jag för avsikt att mobilblogga lite kort från diverse anhalter på resan. Auf Wiedersehen (-hören?)!
Tröttheten åsido så känns det kul och spännande att det äntligen är resdags! Jag har inte hunnit fundera så mycket på tågluffen i och med att det varit en sådan intensiv start på nya jobbet, men nu slår jag på vacation mode! (Det var förresten trevligt även igår, att träffa alla nya kollegor och så.) Om en liten stund bör mitt plan mot München börja boarda, och sedan bär det av vidare mot Tirana i Albanien. Om jag har möjlighet har jag för avsikt att mobilblogga lite kort från diverse anhalter på resan. Auf Wiedersehen (-hören?)!
tisdag 13 augusti 2013
Firrefirreus
Idag var det panerad fisk till lunch. Inte bra. Alternativet var vegetariska biffar... också de panerade. Inte bra en gång till. För min del fick det bli sallad och remouladsås, vilket inte precis var tillräckligt för att stå sig på ända till kl 18.30... men det som inte dödar det härdar som bekant, och som tur var fanns det ju gott om godsaker hemma att mumsa på såhär på kvällskvisten. Och för att fortsatt se saker från den ljusa sidan så kan det ju knappast vara fisk igen nu imorgon.
Nämensåatte... har inte gjort något annat än jobba idag. Effektivt, faktiskt. Yay me. Imorgon kommer de andra lärarna, och det blir ju spännande. Sen skjuter vi förhoppningsvis upp läxhjälpen till i september någon gång, så har jag tur får jag åka direkt hem kl 16. Vore fint att hinna vara hemma en stund innan jag måste sova. Har beställt taxi in till stan på torsdagmorgon, kl 03.50... ugh. Nu ska jag kolla om min tvätt är torr, sen justera min packning lite. Vet inte hur jag tänkte när jag valde shorts som reskläder? Fast det var väl iofs när det fortfarande var sommar här... I Albanien är det tydligen ca 35 grader för tillfället, men som tur är går det ju bra att ta fram shortsen igen när jag kommer dit.
Nämensåatte... har inte gjort något annat än jobba idag. Effektivt, faktiskt. Yay me. Imorgon kommer de andra lärarna, och det blir ju spännande. Sen skjuter vi förhoppningsvis upp läxhjälpen till i september någon gång, så har jag tur får jag åka direkt hem kl 16. Vore fint att hinna vara hemma en stund innan jag måste sova. Har beställt taxi in till stan på torsdagmorgon, kl 03.50... ugh. Nu ska jag kolla om min tvätt är torr, sen justera min packning lite. Vet inte hur jag tänkte när jag valde shorts som reskläder? Fast det var väl iofs när det fortfarande var sommar här... I Albanien är det tydligen ca 35 grader för tillfället, men som tur är går det ju bra att ta fram shortsen igen när jag kommer dit.
måndag 12 augusti 2013
Dag número uno
Riktigt bra första dag på jobbet må jag säga! Men jag är gode slutkörd nu. Åkte hemifrån 07.16, bara för att senare inse att jag inte alls behövde börja 8 utan 9 hade räckt gott och väl. Det började alltså lite snopet med att jag fick sitta och vänta på att rektorn skulle dyka upp och kunde förse mig med arbetsplats, nycklar, dator och annat smått och gott. ;) Men det visade sig också att det finns en finfin kaffemaskin i personalrummet, så det gick ganska bra att vänta ändå. Kollegorna verkar trevliga, mitt schema är bra, villkoren är bra... Hoppas eleverna håller måttet sen också, hehe. Imorgon ska jag även ta igen den extra timmen jag jobbade idag, så förutom att jag inte börjar förrän 9 tänker jag gå redan kl 15. Skönt! För som sagt har jag ju även läxhjälpsjobb efter skoljobbet. Idag var jag hemma nästan exakt 12 timmar efter att jag först gått ut genom dörren. Från att ha varit helledig i en evighet... förstår ni att jag är mör nu?
Imorgon hoppas jag få en massa gjort i planeringsväg, då det äntligen blev ordning på min jobbdator precis lagom till att jag skulle gå hem idag. Inte lätt att göra något vettigt utan dator, även om jag gjorde mitt bästa att få lite struktur på livet the old fashioned way, med penna och papper!
Nä, nu orkar jag inte längre. Måste. Sova. Genast.
Godnatt.
Imorgon hoppas jag få en massa gjort i planeringsväg, då det äntligen blev ordning på min jobbdator precis lagom till att jag skulle gå hem idag. Inte lätt att göra något vettigt utan dator, även om jag gjorde mitt bästa att få lite struktur på livet the old fashioned way, med penna och papper!
Nä, nu orkar jag inte längre. Måste. Sova. Genast.
Godnatt.
söndag 11 augusti 2013
Snipp, snapp, snut
...så var sommarlovet slut. Imorgon börjar jag mitt nya jobb! Och det känns ganska lugnt faktiskt. Inga elever än, och knappt några andra heller för den delen. Övriga lärare börjar först på onsdag. Själv jobbar jag ju bara tre dagar innan jag drar iväg på välförtjänt semester (höhö), så jag börjar lite före de andra och försöker vara extra effektiv. Jag bör i alla fall ha sällskap av rektorn och administrativ personal, så helt ensam på bygget blir jag inte. Det som känns jobbigast med att börja är att faktiskt ha något "måste". Det var längesen sist nu, för även japanskan var ganska... avslappnad. Framför allt känns det drygt att jag även har 2 h med läxhjälp per dag under måndag-onsdag, så jag kommer vara borta hemifrån från 7 till 19 i stort sett.
De senaste dagarna har inte varit så spektakulära och jag har egentligen inget att rapportera. Regn, provpackning inför resan, helgmat, filmmys med Cameron, promenader när det har varit uppehåll... bland annat en sväng till till parken, där jag fotade lite naturfynd:
De senaste dagarna har inte varit så spektakulära och jag har egentligen inget att rapportera. Regn, provpackning inför resan, helgmat, filmmys med Cameron, promenader när det har varit uppehåll... bland annat en sväng till till parken, där jag fotade lite naturfynd:
Näckrossjön (Slätta damm) från en annan vinkel.
Björnbär! Camerons favoritbär. Men som synes var de inte riktigt mogna ännu.
Ännu en näckros.
Det finns massvis med körsbärsträd, med massvis med körsbär. Men retfullt nog är de flesta alldeles för högt upp för att kunna plockas.
fredag 9 augusti 2013
Fixar och donar
Idag är jag lite trött i ögat. Har så sakta börjat ställa om mig och vända på dygnet igen för att inte bli allt för chockad när väckaren ringer på måndag morgon. Vilken tid det kommer att ske vet jag inte riktigt än, för jag har inte orkat kolla upp hur lång restid jag behöver och dylikt. Dessutom tänker jag att det man inte vet det mår man inte dåligt av. ;) Imorse hade jag, eller rättare sagt Cameron, även ett annat ärende. Vi har nämligen varit iväg och träffat en kvinna som är ansvarig för SFIn här, för att få veta Cs schema och andra detaljer. Det gick finemang, han får börja i D-gruppen och kör igång nästa vecka.
I förrgår var vi även förbi AF och skrev in honom där igen. De kändes ungefär lika hjälpsamma som vanligt (dvs inte alls), men han fick i alla fall hoppa in där han hoppat av, och hamnade i arbetsgarantin eller vad det nu heter. Inte för att jag har någon större tilltro till det programmet, men det innebär iaf 1) att han får ersättning och 2) han har rätt till jobbcoach, praktik och utbildningar om han är intresserad av det. Så nu får vi se vad det blir framöver.
Egentligen går jag mest och dräller nu och försöker njuta av mina lediga dagar. Men vädret har varit sådär nu ett tag... så jag försöker beta av lite nyttiga och nödvändiga grejer också. Igår blev det i form av ett besök på ett kattpensionat, där jag funderar på att inackordera Kira och Disa i jul. Pensionatet såg fint ut med gott om plats för missarna, och tanten som ägde det var precis vad jag hade väntat mig... aningen excentrisk, men supergullig mot katterna. Och det är ju det viktigaste! Anledningen till att jag börjar kolla redan nu är att platserna brukar bli uppbokade rätt snabbt. I år tänker vi oss att spendera julen i USA och då blir vi ju borta en längre period. Jag är lite besviken just nu eftersom jag igår upptäckte att resan jag redan hade spanat in till oss var ett annat datum än min förvirrade hjärna hade tolkat det som... morr. Jag får leta vidare, helt enkelt, men det kändes surt när den jag redan hade hittat var så perfekt. Ja, bortsett från att den var i januari, alltså. :p
I förrgår var vi även förbi AF och skrev in honom där igen. De kändes ungefär lika hjälpsamma som vanligt (dvs inte alls), men han fick i alla fall hoppa in där han hoppat av, och hamnade i arbetsgarantin eller vad det nu heter. Inte för att jag har någon större tilltro till det programmet, men det innebär iaf 1) att han får ersättning och 2) han har rätt till jobbcoach, praktik och utbildningar om han är intresserad av det. Så nu får vi se vad det blir framöver.
Egentligen går jag mest och dräller nu och försöker njuta av mina lediga dagar. Men vädret har varit sådär nu ett tag... så jag försöker beta av lite nyttiga och nödvändiga grejer också. Igår blev det i form av ett besök på ett kattpensionat, där jag funderar på att inackordera Kira och Disa i jul. Pensionatet såg fint ut med gott om plats för missarna, och tanten som ägde det var precis vad jag hade väntat mig... aningen excentrisk, men supergullig mot katterna. Och det är ju det viktigaste! Anledningen till att jag börjar kolla redan nu är att platserna brukar bli uppbokade rätt snabbt. I år tänker vi oss att spendera julen i USA och då blir vi ju borta en längre period. Jag är lite besviken just nu eftersom jag igår upptäckte att resan jag redan hade spanat in till oss var ett annat datum än min förvirrade hjärna hade tolkat det som... morr. Jag får leta vidare, helt enkelt, men det kändes surt när den jag redan hade hittat var så perfekt. Ja, bortsett från att den var i januari, alltså. :p
tisdag 6 augusti 2013
Sagan om en palt
Det var en gång en norrländska som bodde ihop med en amerikan. En dag sa amerikanen att han var lite sugen på palt. Han fick också den strålande idén att bjuda in grannen, som i sin tur härstammade från Skåne och var helt främmande för konceptet. Snäll som hon var så ställde sig norrländskan genast och rörde ihop en paltsmet, vars perfektion i alla avseenden förebådade uppkomsten av de godaste paltarna som världen någonsin skådat (eller smakat, whatever). Tiden gick, palten kokade, fläsket stektes och slutligen var allt klart. Sedan hände det sig att amerikanen och skåningen smackade i sig palten, medan norrländskan alltjämt satt bredvid och kastade trånande blickar på de kolhydratspäckade degklumparna.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Ja, ibland suger LCHF. Meeen, jag gjorde ett nytt försök att hitta på en kolhydratsfri version av palt idag, och det blev inte alls tokigt. Det blev inte precis palt, men inte heller jättelångt ifrån. Kalla det paltens kusin, r(ättika p)alt. Snodde även ihop en egen glass med smak av Malåblåbär, som kom mycket väl till pass när Cameron och Tobias sedan mumsade i sig Carte d'Or för att spä på paltkoman. Efter det såg vi film också, i form av Iron Man 3. Inte den bästa i serien, men helt ok tyckte jag ändå. Jag gillar att filmerna har så pass mycket humor i, men däremot blir jag ganska uttråkad under actionscenerna. :p
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Ja, ibland suger LCHF. Meeen, jag gjorde ett nytt försök att hitta på en kolhydratsfri version av palt idag, och det blev inte alls tokigt. Det blev inte precis palt, men inte heller jättelångt ifrån. Kalla det paltens kusin, r(ättika p)alt. Snodde även ihop en egen glass med smak av Malåblåbär, som kom mycket väl till pass när Cameron och Tobias sedan mumsade i sig Carte d'Or för att spä på paltkoman. Efter det såg vi film också, i form av Iron Man 3. Inte den bästa i serien, men helt ok tyckte jag ändå. Jag gillar att filmerna har så pass mycket humor i, men däremot blir jag ganska uttråkad under actionscenerna. :p
LCHF-palt (rättika, pofiber och ägg). Inte helt off, men lite för "grynig" konsistens. Eftersom jag har svårt för fläsk stekte jag mig lite skinka att ha till istället. Och sen åt jag det med smör, såklart!
Filmmys med Diselifis. Kass bildkvalla, I know. Min mobil hanterar inte mörker väl.
söndag 4 augusti 2013
Malå i bilder
Det är inte helt lätt att komma ihåg exakt allt man har gjort under en vecka såhär i efterhand, så därför väljer jag att dela med mig av de bilder jag tagit under hemmavistelsen och fyller på med lite bakgrundsinformation eftersom. Varning för ett långt inlägg.
Sista dagen, bara timmar innan vi åkte, anlände ett kuvert från Göteborgs universitet innehållande dessa tre. Bilden ville tydligen inte vara rättvänd ser jag, men i alla fall så är detta mina japanskatentor om det inte syns. Fixade faktiskt VG på alla tre. Yay! :)
Så till själva resan. Det började aningen snopet med flygplanskrångel. Vi hann boarda och allt var frid och fröjd, även om vi redan då var några minuter efter tidsplan. Men sen sköts starten upp gång på gång, och vi väntade tålmodigt på våra platser. Tills kaptenen bad alla stiga av igen. Det visade sig att fördröjningen berodde på ett svårlöst problem med planets motor. Tydligen var detta dessutom det enda planet som fanns att tillgå, så vår avgång blev inställd. På detta följde en lång väntan på Landvetter för att få veta hur vi nu skulle ta oss vidare. Tillslut fick vi veta att vi skulle få åka med ett extrainsatt plan kl 21.30 (fem timmar senare än vår ordinarie avgång) och att vi kunde hämta ut måltidscheckar i incheckningsdisken. Med 50 SEK var att bränna shoppade vi loss som galningar. Pengarna räckte (nästan) till en macka och två koppar kaffe. :p
Eftersom vi missade alla flyg norröver från Arlanda så blev vi inkvarterade på hotell över natten. Det var vi inte alls speciellt missnöjda med, då SAS slog till med Radisson. Vi hade dessutom blivit tilldelade varsitt rum av någon anledning... men det tyckte vi var lite överdrivet faktiskt. ;) Morgonen därpå blev vi inbokade på första flyget till Skeå, men innan vi begav oss mot incheckningen (en bekväm 5-minuterspromenad från hotellet) så hann vi såklart med att avnjuta en ljuvlig - och gratis - hotellfrukost också.
Väl framme i Malå bjöds vi på strålande solsken och spenderade en lugn dag i stugan. C var fortfarande väldigt jetlaggad men med hjälp av Lasse och en fisketur lyckades han hålla sig vaken till en nästan normal sänggångstid. :p
Första natten sov vi i mitt älskade Näsliden, för att vi skulle kunna ta sovmorgon i lugn och ro och slippa störas av arla kaffekokare. Morgonen därpå blev det en liten promenad som bland annat gick förbi "tjänn". Eller tjärnen, för att förtydliga för er icke-bondsktalande läsare. Ett vackert litet träskhål!
Senare samma dag var det dags för kyrkobesök och dop av mitt lilla kusinbarn Elise. På kvällen blev det sedan grillning hos Lasse och lite spel, umgänge och vin (etc.) på det. Trevligt!
Dagen efter spenderades mestadels i nedan porträtterade läge. Hade sällskap också, av en liten grön filur. Och hans 587 kompisar som också bor i gräsmattan vid stugan.
Dagen därpå begav jag, C, mamma och pappa oss ut på roadtrip till Hemavan där bror Erik med familj har skaffat stuga. Pappa hittade genast till myshörnan och roade sig med att läsa en riktig klassiker. På kvällen begav vi oss ut på en liten promenad och kollade in omgivningarna.
Cameron blev i vanlig ordning myggbiten. Inte lätt att vara god! Och sedan fick han bada dessutom, då han lyckades kasta fast Eriks drag mellan stenarna. Vattnet var inte direkt varmt, men han påstod att det gick rätt bra ändå. Sen kom han på att han inte hade med sig några andra byxor, haha. Men han var en riktig trooper och klagade knappt alls. :p
Dagen efter regnade det, så vi övergav våra planer på fjällvandring och styrde istället kosan mot Mo i Rana. C fick alltså stryka Norge från sin lista av länder att besöka, och vi fick alla glädjen av att inta en lunch med en hutlös prisnivå. Kul kul! I alla fall så var det väldigt fint att åka där över fjällen, och även i Mo i Rana. Det är riktigt mäktigt att se hur berg och hav möts. Vädret hade väl kunnat vara bättre, men det blev ganska häftigt också med kontrasterna mellan sol och regn.
Tillbaka i Malå igen hann vi med att träffa ännu fler nära och kära. Tyvärr var jag lite dålig på att dokumentera... Men bland annat var vi en kväll hos syrran Jenny och hennes familj i deras stuga. Även syster Ullis var där en stund. Det vankades bastubad, vilket jag normalt sett inte är så förtjust i. Men det var faktiskt riktigt härligt, och det blev ett flertal dopp i sjön under kvällen. I brist på bilder från det så får ni istället en här från sista kvällen i Malå, där Cameron matar den enbenta andmamman och hennes två kvarvarande barn:
Innan vi åkte hem till Götet stannade vi till en natt i Holmsund och hälsade på bror Henka. C och pojkarna bondade över tv-spel. Jag, som är tämligen ointresserad, fick istället äran att hoppa studsmatta och leka tagen i klätterställningen med dem. Någonting rätt gjorde vi tydligen i alla fall, för när vi skulle åka till flyget ville båda pojkarna prompt följa med oss hem. Alfons kunde till och med tänka sig att stanna för evigt. I slutändan nöjde de sig dock med förklaringen att man måste ha biljett för att få följa med på flyget, och löftet om att få komma och hälsa på oss någon annan gång.
Och där var det slut på bilder från Malåveckan! Sedan vi kom hem har vi ångkokats i vår heta lägenhet, haft picknick i parken och haft filmkväll. Det händer inte överdrivet mycket, med andra ord, men det ska det väl inte heller göra när man har semester. I veckan har vi dock en del ärenden att ta itu med innan allvaret börjar igen. Men nu orkar jag faktiskt inte skriva mer, utan sängen kallar. Sover fruktansvärt dåligt just nu pga kombinationen av Camerons förkylningssnarkningar och den ytterst obehagliga temperaturen i sovrummet. Testar att lägga mig lite tidigare ikväll så lyckas jag kanske få några ostörda timmar. Here's to hoping!
fredag 2 augusti 2013
Hem, ljuva hem
Nu är det snart två timmar sedan vi klev in genom dörren här hemma och jag måste faktiskt säga att det känns ganska skönt att vara tillbaka. Veckan i norr gick fort, men samtidigt hann vi med väldigt mycket och hade gott om tid att träffa alla fina där (hemma)hemma. :) Jag ska skriva lite mer om hur vi haft det, men jag orkar inte ta itu med det just nu eftersom det kan tänkas bli en hel del. Göteborg har i alla fall bjudit på 22 grader (imorgon ska det bli 30!) och en strålande solnedgång ikväll. Inte helt lätt att göra ljuset rättvisa på bild, men här är i alla fall några foton från promenaden jag tog vid 21-tiden:
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)