Makedonien, Kosovo, mer nattbuss

Återigen bloggat i efterskott, men ska försöka komma ikapp imorgon eller så... (Följande text skrevs igår.)

För att ta upp tråden där jag slutade: Albanerna fortsatte med sitt omständliga sätt. Gränsövergången till Makedonien tog nästan en och en halv timme. Pass samlades in och kontrollerades. Rökpaus. Pass delades ut igen. Rökpaus. Pass kontrollerades en gång till. Rökpaus. Sedan rullade vi äntligen in i Makedonien, och jag kunde äntligen slappna av lite och somna. Det gick över förväntan att sova på bussen. Tyvärr sov jag lite för bra, för när jag vaknade och bussen stannade till så visade gps:en att vi redan hade passerat Skopje... Hur nu det går till med en buss som går från huvudstad till huvudstan, men det är verkligen Albanien i ett nötskal. De andra hade också sovit, och blev lagom muntra när jag informerade dem om att vi befann oss i Kumanovo.

Vi frågade busschauffören vad vi skulle göra, och han ryckte på axlarna för att visa att det inte var hans problem och föreslog taxi. Kruxet var att vi endast hade euro, som är en olaglig valuta i Makedonien. En taxichaufför kom i alla fall fram till oss och erbjöd sina tjänster, och sa att euro funkade alldeles utmärkt. Sen föreslog han något om ett "brothel"... Trodde jag. Men egentligen försökte han säga att han skulle ringa efter sin bror. Brorsan visade sig vara en social man vid namn Elvis, som hade bott i Helsingborg under krigstiden på 90-talet och gladeligen informerade oss om Balkans historia under den halvtimmeslånga bilfärden. Egentligen var det tur att vi åkte för långt, för vi fick se soluppgång över den makedonska landsbygden, kor på gårdsplaner och kulhål i husväggar.

Förmiddagen i Skopje bestod av promenader i staden. Det kändes mer organiserat än Tirana - det fanns vägskyltar och busshållplatser. Annars präglades stan främst av den otroliga mängden statyer. Vi strosade runt och såg de få sevärdheterna och hittade även ett mysigt affärsområde i stan. Vid lunchtid var vi dock helt knäckta av värme och för lite sömn och återvände till busstationen för att fortsätta vår färd mot Kosovo. Tyvärr skedde detta i en minibuss modell äldre, där sätena inte gick att luta tillbaka, varenda plats var upptagen och ACn bestod av en öppen dörr...

Efter två timmar in hell visade sig Pristina iaf vara en ganska charmig stad, som inte alls stämmer överens med mina förväntningar. Gränspassagen gick 1000 gånger smidigare än Albanien/Makedonien, vi var igenom på en kvart. när vi närmade oss stan kantades motorvägen av idel stora affärer, fabriker och köpcenter och jag fick riktiga USA-vibbar. Vårt vandrarhem låg i en ganska fin förort som verkar bebos företrädesvis av utländska diplomater. Föreståndaren var en lite excentrisk gammal man som kallades Professorn, som berättade hela landets historia för oss (med stöd av en karta och frikostigt användande av en överstrykningspenna) vid incheckningen. överhuvudtaget gav Pristina ett internationellt intryck. Under de 2,5 dagar vi spenderade i Kosovo träffade vi, vid separata tillfällen, fem olika personer som tilltalade oss på svenska/norska. En var svenska men jobbade här, de övriga var mestadels krigsflyktingar som återvänt till Kosovo sedan freden. Häftigt och oväntat att tilltalas på sitt eget språk! Engelska var också vida utbrett, och folk var precis som i tidigare länder extremt hjälpsamma och tillmötesgående.

Första dagen var vi fortfarande sega efter nattresandet, så vi nöjde oss med en busstur runt stan som slutade vid Gërmia Park. Där badade vi i en jättelik pool - tänk liten sjö - tills det började mullra i åska över bergen. Dag två, dvs. samma dag som jag skriver detta, besökte vi parken igen på eftermiddagen, men passade på att turista i stan på morgonen innan det blev för varmt. Det fanns inte så värst många fantastiska sevärdheter, men vi strosade runt och såg bland annat monumentet Newborn som restes vid Kosovos självständighetsförklaring. I natt är det återigen dags för bussåkande, denna gång med destination Montenegro. Det känns betydligt bättre än förra nattbussen, då det här är en direktlinje med så pass få passagerare att vi fått två säten var att husera på. ...Och det finns en toa! So far so good. Däremot känns ankomsttiden 03.00 till Podgorica inte helt klockren, men vi behöver bara vänta ett par timmar där på en kort anslutningsbuss till Budva, och sen får vi vila ut på stranden i tre dagar. :)