Nedan följande bligginlägg skrev jag igår natt. Mer har såklart hänt sedan dess, men är för trött nu för att orka skriva något. Ni får leva med att ligga lite efter, helt enkelt. ;)
Sitter i skrivande stund på en stillastående nattbuss i en bergsby i Albanien, nära makedonska gränsen. Vi är på väg mot Skopje där vi stannar till en snabbis innan vi drar vidare till Kosovo. Just nu har vi stannat för kisspaus (det finns ingen toa på bussen!) och alla albaner står ute och röker och pratar. Inne på bussen sitter fyra griniga svenskar och tycker vi kan komma iväg already... Albaner har visat sig vara lika vänliga, hjälpsamma och tillmötesgående som de är INTE organiserade, effektiva eller kapabla att göra något alls utan att föra en himla massa oväsen.
Jag och Eve tog lokalbussen från vårt ljuvliga hotell i Durrës i lördags. Det finns inga hållplatser, utan man väntar på vägen tills bussen kommer och då vinkar man som en galning. Bussens dörrar öppnas då, men man kliver på i farten. När man vill av hojtar man till. Vi vandrade genom Durrës i extrem hetta och med all vår packning och tittade på en föga imponerande amfiteater innan vi fortsatte mot Tirana. Där mötte vi upp Emelie och Marlene. I Tirana knatade vi mest runt och svettades och letade bussbiljetter till Skopje. I Tirana finns nämligen ingen busstation, utan bussarna tar upp och släpper av folk lite här och där. Som ni kanske förstår var det ett aber att få fram info om hur vi egentligen skulle ta oss vidare, men vi frågade envetet runt och tillslut gick det ju vägen. Vi hann se en och annan sevärdhet också, men i ärlighetens namn har Tirana inte så mycket att erbjuda i den vägen. Däremot åt vi en del traditionell albansk mat som var riktigt god.
Nu sitter vi som sagt på nattbussen. Vårt toabesök nyss kan också klassas som en kulturupplevelse, då toaletterna var av typen där man står och hukar över ett hål i marken och toapapperet är ersatt av en vattenslang... Vi var dock mest lättade över att faktiskt få en toapaus under denna 8,5 h långa resa. Kan låta självklart för en svensk, men med tanke på att vi började vår resa med en 20 mil lång omväg åt helt fel håll så var vi inte helt övertygade... ;) Nu bör vi strax vara framme vid gränsen till Makedonien, och då ska jag tillåta mig att sova några timmar om det går. Och om albanerna kommer tillbaka på bussen någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar