Sagan om en palt

Det var en gång en norrländska som bodde ihop med en amerikan. En dag sa amerikanen att han var lite sugen på palt. Han fick också den strålande idén att bjuda in grannen, som i sin tur härstammade från Skåne och var helt främmande för konceptet. Snäll som hon var så ställde sig norrländskan genast och rörde ihop en paltsmet, vars perfektion i alla avseenden förebådade uppkomsten av de godaste paltarna som världen någonsin skådat (eller smakat, whatever). Tiden gick, palten kokade, fläsket stektes och slutligen var allt klart. Sedan hände det sig att amerikanen och skåningen smackade i sig palten, medan norrländskan alltjämt satt bredvid och kastade trånande blickar på de kolhydratspäckade degklumparna.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Ja, ibland suger LCHF. Meeen, jag gjorde ett nytt försök att hitta på en kolhydratsfri version av palt idag, och det blev inte alls tokigt. Det blev inte precis palt, men inte heller jättelångt ifrån. Kalla det paltens kusin, r(ättika p)alt. Snodde även ihop en egen glass med smak av Malåblåbär, som kom mycket väl till pass när Cameron och Tobias sedan mumsade i sig Carte d'Or för att spä på paltkoman. Efter det såg vi film också, i form av Iron Man 3. Inte den bästa i serien, men helt ok tyckte jag ändå. Jag gillar att filmerna har så pass mycket humor i, men däremot blir jag ganska uttråkad under actionscenerna. :p

LCHF-palt (rättika, pofiber och ägg). Inte helt off, men lite för "grynig" konsistens. Eftersom jag har svårt för fläsk stekte jag mig lite skinka att ha till istället. Och sen åt jag det med smör, såklart!

Filmmys med Diselifis. Kass bildkvalla, I know. Min mobil hanterar inte mörker väl.