Idag har jag sprungit, drygt en halvmil. Känner mig förstås överdrivet nöjd med mig själv, men that's beside the point. Det är nämligen så att jag filosoferar en hel del där på löpbandet (dvs. nu när jag är i tillräckligt bra form för att kunna tänka annat än "det här är så jobbigt, jag tror jag dör"). Idag rörde sig mina tankar mest kring morgondagen.
Jag har haft en fruktansvärd måndagsångest den här helgen, har verkligen gruvat mig för att måsta börja om att jobba. Och där på gymmet insåg jag plötsligt nyckeln till ett ångestbefriat avslut på helgen. Jag måste helt enkelt applicera samma filosofi på måndagens jobb som jag gör på löpturen. Om jag ser 5 km framför mig på en gång, då orkar jag inte springa en meter. Men om jag tar det en minut i taget, då kan det faktiskt vara rätt trevligt. Samma sak gäller måndag. Om jag, som jag har gjort, ser framför mig hela måndagen med massvis av lektioner med griniga barn och en timmes läxhjälp med inte mindre än 7 vilda colombianer... då kan jag lika gärna gå och lägga mig och gråta. Men om jag fokuserar på en sak i taget blir det... tja, inte trevligt kanske. Men i alla fall uthärdligt.
Så länge jag kan minnas har min mormor haft en väggbonad uppsatt med det upplyftande budskapet "Varen icke bekymrade för morgondagen. Ty morgondagen skall ha sina egna bekymmer. Var dag har nog av sin plåga". Cyniskt, javisst. Men för den skull inte mindre sant. ;)
Firade pappa idag också. Hade tiggt skjuts med Erik, men han hade inte återhämtat sig än från gårdagens trevligheter så det blev jag som fick köra honom istället. När jag hörde hans stönanden kändes mitt val av lördagsaktivitet lite extra bra. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar