Fortfarande kvar i Zihuatanejo gick vi ut och åt en lite finare middag näst sista kvällen. Vi valde en restaurang på stranden för utsiktens skull, och blev dessutom lovade happy hour. :p Först åt vi kött som serverades med guacamole, bönor, ris, pommes frites och grönsaker och som var riktigt gott, och sedan avslutade vi det med lite piña colada och daiquiri. Dagen efter var vår sista, och den spenderades förstås på stranden. Vädret var inte lysande, men godkänt. Lite moln kunde inte stoppa oss.
Efter en sista frappe och en fruktsallad fullspäckad med überbilliga exotiska frukter hoppade vi på nattbussen till Mexico City. Hej nio timmar av iskyla och osköna säten… ingen av oss sov sådär fantastiskt bra, men fram kom vi iaf och vi tog oss också till flygplatsen förvånansvärt billigt och smidigt. Väl där gick jag genast till US Airways biljettdisk och kollade upp möjligheten att ändra min biljett till en dag tidigare. Det gick finfint. Men smakar det så kostar det, och 156 dollar sa hejdå till mitt konto.
Jag frågade killen i incheckningen vad han trodde om mitt ostämplade visum (missade att stämpla när jag lämnade landet vid påsk) och han sa att han inte visste säkert, men att jag troligtvis skulle få böta 1000 pesos eller mer när jag gick för att stämpla det den här gången. Det kände jag inte riktigt för att göra, så jag lyckades lura till mig 15 minuter gratis Internet och googlade frenetiskt för att försöka ta reda på om jag på något vis kunde komma undan. Det visade sig att folk tidigare bara lämnat landet utan att stämpla… så jag bestämde mig för vara fräck och göra detsamma. Friskt vågat, 600 kr vunnet.
Nästa problem dök upp i Charlotte, och det är alltså här den riktiga dramatiken sätter in. Jag hade riktigt kort connection time och skyndade alltså av planet för att snabbt ta mig igenom immigration. Men vad hjälper det att jag är först i kön när jag alltid hamnar i secondary screening? Den här gången var det inte bara för att jag ser så misstänkt terroristig ut, utan de tyckte faktiskt att jag hade gjort något fel. Tydligen räknas det nämligen inte som att man lämnar USA när man åker till Mexico… så i deras ögon hade jag med råge gått över de 90 dagar jag har rätt att vistas här utan visum. Gubben i immigration sa att ”i bästa fall åker du hem till Sverige idag” (jag vågade inte fråga vad som skulle hända i värsta fall) och ett tag där var jag verkligen inställd på att det var Stockholm nästa… men så plötsligt ändrade han sig och sa att eftersom jag hade ett giltigt visum i Mexico så var jag ju tekniskt sett mexikan, och då hade jag ju varit ”hemma” mellan mina USA besök. Tack och lov bestämde han sig för att den förklaringen höll och gav mig en ny inträdesstämpel, så nu får jag stanna här i 90 dagar till. :p När jag äntligen kom ut ur immigration var det bara 20 minuter kvar till mitt nästa plan skulle lyfta, och jag var fortfarande på fel terminal… men när jag med andan i halsen kom fram till gaten visade det sig att det blivit 30 minuter försenat, så jag hann med. :)
Framme i Memphis möttes jag av Cameron som väntade med öppna armar. Min väska behagade dock enligt tradition inte dyka upp, men den här gången behövde jag iaf inte vänta så länge. Den kom in redan med nästa plan och väntar nu på mig hemma hos Camerons pappa. Själv är jag i Dumas där vi spenderat dagen vid poolen och med att gosa med Daisys 10 valpar. Vi har gömt oss här, för Cams pappa (som kom hem från semestern idag) mår bättre av att inte veta att jag kom en dag tidigare och att vi passade på att sova sked i hans hus medan han var borta. :p Nu ska vi äta grillat här i Dumas med Carla och Cruz och sedan blir det till att återvända till Saltillo. Idag är Father’s Day i USA så vi ska gratta James ikväll och sova där igen. Men i varsin säng den här gången. :p
Jag blir så glad för din skull varje gång jag hör att du är hos Cam igen. Blir själv så lycklig varje gång Cesar kommer hem från jobbet och då har vi oftast bara varit ifrån varandra 8h! Ha det nu underbart alla sekunder tillsammans! kram
SvaraRadera