Say That You Love Me

Min blogg gör mig så besviken när den vägrar låta folk kommentera, eller i alla fall ser till att de får kämpa väldigt hårt för att göra det. Visserligen ska man väl skriva för sin egen skull och inte för andra... men who am I kidding? Självklart är det i första hand bekräftelsebehovet som driver mig! ;) Ni som nu läser detta kan väl som en del av ett intressant experiment (både socialt och tekniskt) försöka er på att skriva en kommentar. Och är det inte minst 570 kommentarer när jag kollar imorgon så kan jag ju... tja, inte vet jag. Lägga ner? Tillkännage en känsla av smärre besvikelse?

Idag har jag tagit ett steg mot mitt mognare, vuxnare liv. Jag har nämligen skrivit ut blanketten till VAL-projektet, mailat löner om intyg på arbetserfarenhet samt rotat igenom min låda med viktiga papper på jakt efter gamla betyg ända tillbaka till gymnasietiden. Det har gått över förväntan hittills, men frågan är väl om jag riktigt är behörig att söka? Jag har definitivt jobbat mer än två år, men aldrig heltid. :/ Nåväl, det är värt ett försök i alla fall.

Nu ska jag snart strypa min äkte make om han inte slutar spela spel på min dator så jag kan göra min läxa. Eller strypa och strypa... men jag ska säga till med lite bestämd röst i alla fall. För jag vill ju hinna läsa och njuta av livet en stund också innan det är dags att sova. Detta går inte för sig!

Ps. Har bokat resa till Stockholm över slutet av höstlovet. Det blir kortare än jag ville, men det blir bara mer intensivt med allt det roliga! Hauptstadt here I come!