Nu smäller det

Nu har den stora stunden kommit då jag ska ta mig i kragen och skriva ett ordentligt inlägg om den sista etappen på vår resa. För att börja med lite positiva minnen så inleder jag med fredag kväll då vi var på spa. Det var väl egentligen inget märkvärdigt, i alla fall inte om man inte betalade extra för thaimassage, pedikyr och allt vad de nu erbjöd... men vad som ingick i den ordinarie avgiften var i alla fall en samling pooler i varierande utförande fyllda med naturligt uppvärmt källvatten. De kallaste var runt 16 grader, de varmaste var 40. Stekare (kokare?) som jag är hade jag önskat mig ytterligare några grader, men man kan inte få allt här i världen.

Lördagen började också bra med solsken och fantastisk falafel till lunch, men sen slog det mig plötsligt att jag hade rensat ur alla kvitton ur min börs och att jag nu inte hade någon aning om var mina flygbussbiljetter befann sig. Efter det gick det bara utför.

Bakslag 1: Vi travade tillbaka till vandrarhemmet och gick igenom soporna, men trots att där fanns en uppsjö av Ica-kvitton var bussbiljetterna nowhere to be found.

Bakslag 2: Vi hade köpt upp alla våra pengar utom exakt det som behövdes till tunnelbanan, och när vi skulle köpa biljetter åt maskinen upp våra mynt och gav inget tillbaka! Vi resonderade med en kvinna i biljettluckan men hon ryckte bara på axlarna och sa att det sket väl hon i (tror jag, hon pratade bara ungerska). Så det slutade med att vi köpte de två biljetter vi fortfarande hade råd med och Marlene återanvände en gammal biljett.

Bakslag 3: När vi skulle gå av tunnelbanan vid tågstationen möttes vi av biljettkontrollanter. Ajaj. Självklart åkte vi fast. Dessa bedårande människor kunde heller ingen engelska, utom "you pay 25 euro or 6000 forint" som de upprepade desto oftare. Tillslut fick vi dem att fatta att vi inte hade mer än 20 euro i kontanter, och de gick med på att låta mig leta en bankomat medan de höll Cameron och Marlene gisslan i tunnelbanan med hot om att ringa polisen om vi försökte med något. Till saken hör att vi hade påbörjat vår resa i vad vi tyckte var god tid, en timme i förväg för ca 10 minuters resväg, men marginalen hade förstås krympt för varje gång något strulade. Jag hade alltså andan i halsen redan när jag började mitt sökande efter en bankomat, och inte blev det bättre av att de två banker jag hittade i närheten båda var stängda. Sen fick jag syn på en bankomat och väntade i en hel evighet på att kvinnan framför mig skulle bli klar. Självklart visade det sig att det tog så lång tid för henne för att bankomaten inte fungerade. Tack och lov var hon något så ovanligt som en hjälpsam ungerska, och hon listade ut att man visst kunde komma in på banken om man bara hade ett kreditkort att låsa upp dörren med. Så jag lyckades ta ut de resterande bötespengarna och kom, något hysterisk, tillbaka till the scene of the crime och löste ut mina medbrottslingar.

Bakslag 4: När vi tagit oss upp till tågstationen och hittat en biljettlucka hade vi ett par riktigt omständliga japaner framför oss i kön. Hon som satt i luckan verkade tycka att de var lika irriterande som vi tyckte, och när hon såg hur vi frustrerat hoppade upp och ner bakom dem lät hon oss gå före. Vi köpte biljetterna till Bratislava i all hast, och hade fortfarande en minut på oss innan tåget gick... wohoo. Men tragiskt nog fanns ingen på hela tågstationen som kunde tala om för oss varifrån tåget avgick, så vi sprang runt som vettvillingar och frågade kreti och pleti vart de skulle. De flesta verkade helt borta, deras svar på frågan "ska du med tåget mot Prag?" var "Jag vet inte". GAAAH, frustration! Vid ett tillfälle gick vi på ett tåg som vi trodde var rätt, men som vi är väldigt glada att vi hoppade av i tid för det visade sig vara på väg mot hjärtat av Ungern. Tillslut hittade vi en skylt (ett mycket ovanligt fenomen i Östeuropa, framförallt skyltar på engelska som är i det närmaste utrotningshotade) och tåg oss på så vis till internationella perrongen. Där fann vi stället där tåget borde vara - men det var tomt. Eftersom det vid det laget var drygt fem minuter efter utsatt avgångstid tänkte vi att det var kört. Men se, där kom tåget! Det var tack och lov försenat, och vi kom oss inte iväg från Budapest förrän en halvtimme efter tidtabellsangivelsen.

Bakslag 5: När vi kom fram till Bratislava var förseningen inte lika gullig längre, för då hade vi ju bråttom till flyget. Vi tyckte visserligen inte att vi var så sena till flygplatsen, men då hade vi inte räknat med att Slovakiens säkerhetskontroll är världens mest ineffektiva. När Cameron som siste man äntligen tog sig igenom (efter kroppsvisitering OCH skoscanning) stod Marlene och hoppade och skrek frenetiskt att gaten skulle stänga om två minuter och att personalen hälsade att de INTE tänkte vänta. Vi kom med planet, uppenbarligen, men det var verkligen med andan i halsen.

Efter det tog vi en liten paus från bakslagen och spenderade en skön natt hemma hos Sara och Philip i Bergshamra. Solen sken, Sara jobbade på min klänning och allt var frid och fröjd. Och dagen efter tog vi oss till Arlanda och på vårt flyg mot Skellefteå utan problem. Men då...

Bakslag 6: När alla boardat och planet var klart för avgång visade det sig att en person fattades. En tämligen viktig person, nämligen piloten. Han dök upp några minuter senare och ursäktade sin sena ankomst med att han blivit informerad om att han skulle flyga till Göteborg, men sedan hade det tydligen blivit schemaändringar. Sedan dröjde det bara en liten stund så plingade det till i högtalarna igen, och vi fick veta att planet inte hade tankats för att flyga till Skellefteå utan det fattades en hel del bränsle om vi skulle klara oss så långt norröver. Alltså fick vi vänta ytterligare en stund på att tankbilen skulle göra sitt. Totalt blev vi ungefär en halvtimme försenade. Kruxet med det var att det på söndagar bara går en buss från Skellefteå till Malå. På grund av förseningen missade vi den bussen - med 8 minuter.

Cameron stannade på busstationen och vaktade väskorna och jag drog en shoppingsväng (utan inköp, tyvärr) i schtaan i väntan på pappa som fick komma och hämta oss. När vi kom hem på kvällen var vi helt schlut ve och det är först nu som jag börjar känna det som att jag har tagit igen all förlorad sömn. Cameron har fortfarande feber, det har han haft sedan i lördags så det lutar åt att han har influensa. Själv börjar jag känna mig förkyld men jag håller alla tummar och tår för att slippa bli sjuk på riktigt.

Nu ska jag göra en kraftansträngning för att få in min hjärna i vardagstänket igen. Att jobba har funkat riktigt bra, men så var det ju det där med skolarbete också... bläk. När ansökan till högskoleutbildningar öppnar ska jag väl komma på nåt vettigt att söka till inför hösten... men det skulle vara väääldigt skönt att INTE plugga också. Eller i alla fall att inte plugga så mycket. Speciellt som jag inte ens vet vad jag vill bli. Eh. Jag vill aldrig bliva stur.